Kvinnan och barnet

Kvinnan, som gick omkring i sina gamla, slitna tofflor och sin gamla morgonrock, var omkring trettio år. Hennes hår var ljusbrunt och hon hade grönbruna ögon. Håret hängde i tovor runt ansiktet på henne och ögonen var glasaktiga och livlösa. Hennes hud var grå och torr. Hon såg ut att var åttio istället för trettio år. Dagarna långa gick hon inomhus. Hon gick aldrig ut. Hon klädde aldrig på sig ordentliga kläder. Hon bara gick och gick. Dag ut och dag in.

Ibland stannade hon till, böjde sig ner och plockade upp något från golvet. Hon såg vad det var men ingen annan såg någonting. Så hade hon uppfört sig i fem års tid. Varför?

Denhär kvinnan hade fem år tidigare förlorat man och barn i en bilolycka. Själv hade hon blivit utkastad från bilen och hamnat en bit bort men letat sig fram till bilen och hittat barnet som också  kastats ut från bilen. Hon hade plockat upp det döda barnet i sin famn och så hade hon suttit, med barnet i famnen, när polis och ambulans kommit till olycksplatsen.

Platsen hon nu befann sig på var ett sinnes sjukhus. Hon blev galen vid olyckan och nu vandrade hon omkring och plockade upp det här barnet och gick omkring och vyssjade det.