Du och jag talar inte så mycket med varandra så jag tänkte att jag skulle skriva ett brev till dig. Vad ser jag om jag tittar på dig? Ett härjat, fårat ansikte, lite mörkhyat, som inte fått sin färg från solen utan från dina gener och ditt påbrå. Dina händer är ärrade av allt arbete och alla slagsmål du varit med om. Jag vet också att din kropp har märken efter skador du fått under åren. Kroppsarbete har alltid varit din melodi. Om du har ansett att du behöver jobba.
Du har aldrig ansett att, karlar och kvinnor som inte kan hantera en spade, är värt något. Du tycker också att du är den sista riktiga karl´n på Guds gröna jord!
Vi har levt ihop i ett kvarts sekel. Vårt äktenskap var arrangerat som så många andra äktenskap i din kultur. Men du påstod ändå att du älskade mig. Men vart tog den kärleken vägen? Försvann den när jag upptäckte att du knappt kunde läsa och skriva? Det fick jag lära dig och då påstod du att jag var arrogant och överlägsen. Du började forma om mig men tyvärr så har du inte lyckats med det. Kommer du ihåg när jag hittade dig i sängen med en annan kvinna och du störtade upp från sängen, greppade tag i mig och slängde mig i väggen? Dåligt samvete? Det var inte jag som blev ertappad, det var du! Tänker du aldrig på vad du gjort? Som den gången du tvingade mig att köra bil i fyra mil under pistolhot! Eller när du försökte köra på mig med bil! Alla småskador som klämda fingrar och blåtiror? Det värsta du gjort är ändå den gången som du slog mig så att skallbenet sprack. Det finns så jävla mycket att komma ihåg men jag tror inte att du tänker på det för du anser att du bara uppfostrar en kvinna!
Jag har många gånger funderat över varför jag hjälpt dig i olika situationer. T.ex. alla gånger som du försökte ta livet av dig. När du försökte hänga dig, eller när du skar upp handlederna! Eller den gången jag hittade dig livlös som en mumie på soffan efter att du slängt i dig en massa sömntabletter! Varför kunde jag inte låta dig dö? Jo, för det är olagligt att låta någon ta livet av sig om man kan förhindra det! Därför har jag räddat dig!
Jag älskar dig inte men jag känner medlidande för dig för jag vet varför du är som du är! Du känner dig underlägsen! Du vill ha total makt! Patetiskt!
Visst jag är inte felfri jag heller. Jag höll inte käft när du ville, jag klädde mig inte som du ville. Jag har många fel och du, du bara försökte uppfostra mig! En kvinna ska vara en nickedocka åt dig! När man drar i trådarna så gör den som man vill! Det irriterar dig att du inte lyckades med mig!
Mitt största misstag gjorde jag när jag skildes från dig! För enligt seder och bruk så finns det inget som heter skilsmässa i ert släkte. Det är vanhedrande! Det är bara döden som skiljer oss åt! Men den risken har jag tagit och vi får väl se hur resultatet blir.
Hoppas att du någon gång inser att du inte är störst, bäst och vackrast! Ej heller att du är den sista riktiga mannen på jorden. Den enda du är, är djävulen själv!
Det här är det första och sista brevet jag skrivit till dig, men du kommer aldrig att få läsa det!
PS Grattis på födelsedagen!
© Cattis