Brev till en mor

Nu är det tio år sedan du dog men jag förstår inte hur du kunde dö med det på ditt samvete. Varför berättade du aldrig sanningen för oss? Vi frågade och undrade men fick aldrig något svar. Varken av dig eller någon annan. Pappa går det inte att tala med idag. Han har haft hjärnblödning så han säger inget mera. Han ligger där han ligger.

Du och jag kom aldrig riktigt bra överens. Du gjorde väl vad du ansåg vara bäst för oss, men det var det inte. Folk beundrade dig så oerhört mycket. Du tog hand om andras barn. Totalt som mest hade du elva ngar att sköta. Du var uppe tidigt och sent i säng. En del av barnen har jag haft kontakt med och en del är tyvärr döda som du.

Chocken fick vi dina ” egna" barn när du hade dött. Bland alla pappren fanns två stora kuvert. Dom var visst rätt gamla för dom hade gulnat redan. På kuverten stod våra namn. Ett till syrran och ett till mig. Vi öppnade dom och vad hittade vi? Kuverten innehöll namn och personuppgifter till våra biologiska föräldrar! Det var som om någon kastat kallvatten över oss. Vi läste pappren två ggr förrän vi fattade vad som stod i dom. Vi var båda adopterade! Varför i helvetes namn gjorde du såhär?

Mina föräldrar hade varit i kontakt med dig för att få träffa mig men du hade vägrat. Jag kan upplysa dig om att jag letat reda på min riktiga mor och far. Och jag har fått veta att jag har en riktig syster också. Tyvärr hann jag aldrig träffa varken min mor eller far. Mor hade tagit livet av sig genom att lägga huvudet i asugnen hemma i sitt eget kök. Jag har träffat min riktiga syster och en del mostrar och morbröder. Min mormor levde också men henne hann jag ändå aldrig träffa. Nu har jag en del fotografier på egen släkt och en del har accepterat mig och andra inte.

Men jag har fått förklaring till varför du uppförde dig mot oss som du gjorde. Varför du aldrig kramade om oss som andra mammor gjorde med sina barn. Du agade oss aldrig men du låste in oss i mörka garderober när du straffade oss för något. Vet vad resultatet blev av det? Syrran blev mörkrädd och själv är jag livrädd för att bli instängd någonstans. Men det lider inte du av! Det får vi dras med hela livet! Visst tycker jag synd om dig som inte kunde få egna barn men man tar man andras barn så tar man dom för kärleks skull och inte för att det hör till att ha barn när man är gift.

Nu är det försent att ändra på något men en sak ska du veta. Hade du inte varit död när jag fått veta dethär så vet jag inte vad jag skulle ha gjort.

Men jag hoppas att du har lugn och ro!

Vila i frid!